Historia

... Husumgården stod färdig för invigning för första gången den 22 juni 1930. Husumbornas nya mötesplats var modern, vacker och stor. I tidningarna skrevs det spaltmetrar om den magnifika lokalen och grupper bokades in för att gå guidade visningar och bland annat se det avancerade fläktsystemet.

Trots kristiderna på 30-talet satsade Mo och Domsjö Aktiebolag, med Karl Kempe i spetsen, stora summor pengar på att få till stånd en samlingslokal för arbetare och föreningsliv i Husum. Närmare 250 000 kronor kom det färdiga bygget att kosta. Lokalen var ämnad för många aktivitetsområden; teater- och biografföreställningar, föreläsningslokal och bibliotek. I lokalerna inrymdes också post- och bankväsende samt bostad åt vaktmästarfamiljen.

I talet som Karl Kempe höll på invigningsdagen för över 500 besökare, redogjorde han för bolagets intresse i att upplåta en så påkostad lokal till Husumborna; "Jag vill fastslå att tillkomsten av denna Husumgård är att betrakta som ett led i bolagets strävanden att giva sina arbetare en fristad att syssla med sina ideella intressen, att förkovra sitt bokliga vetande, och slutligen att där under lämpliga nöjesformer finna en omväxling efter dagens arbete"

Besökarna vid invigningen var imponerade och stormförtjusta, inte minst ortstidningarnas skribenter. I Nya Norrland stod att läsa den 25 juni 1930: "Husumgården invigd. Ståtlig fäst på söndagen (---) under synnerligen högtidliga former". Samma dag i Örnsköldsviks Posten: "Husumgården, det utomordentligt ståtliga teater- och samlingshus, som av Gideå & Husums bolag uppförts för att bereda ökad trevnad och större tillfällen till bildande och nyttiga förströelser för arbetarna på platsen, blev på söndagen invigt under storslagna former, och med en sångarfest som utan överdrift kan betecknas som den mest imponerande i de Kempeska körernas historia."

Husumgårdens arkitekt var Johan Åkerlund från Stockholm. Vackra handritningar från 1928 visar detaljerat byggnaden från alla håll och kanter.

I källaren är "pannor" utritade liksom förrådsutrymmen för ved och kol. En komplicerad ritning över vatten- och avloppssystem i källaren finns bevarad, liksom den över "järnkonstruktioner i scenhuset".

Nya Norrland beskriver i en artikel den nya lokalen: "Den är säkerligen att räkna som en av de vackraste teaterlokalerna i hela Norrland. Till detta bidrager i icke ringa mån det läge som byggnaden har o som torde komma än mera till sin rätt sedan planteringar och träd hunnit växa sig färdiga. I ett avseende torde teaterlokalen stå ensam i sitt slag i våra landamären, den är säkerligen den modernaste och mest tidsenliga inredda."

Ur Örnsköldsviks Posten är följande hämtat: "Husumgården är uppförd i väl genomtänkt empirestil. De räta linjerna och de regelbundet matematiska former, som känneteckna byggnaden med undantag av det smäckra och eleganta tornet på huvudbyggnade, skänka byggnaden ett intryck av värdighet och måttfullhuet. Exteriören saknad dock därför icke liv och allra minst färg (---). Den ståtliga huvudentrén till konsertsalongen står i sin vita skönhet vackert mot byggnadens ljusröda ytor. Konsertsalongens vestibul, praktiskst inredd vad beträffar garderober, biljettförsäljning e t c är utförd i blått och rött med värdiga och förnäma linjer och förbereder besökaren på den färgprakt som komma skall när han gör sin entré i salongen. Denna gör ett rent österländskt intryck i sitt ståtliga färg- och linjespel, där ornamenterade bjälkar i blått lysa mot en botten av ljusrött. De smala höga fönstrens linjer upprepas av de likformiga taklampor, som giva salongen dess ljus. Dekoreringen har utförts av artisterna V. Holmlund och G. Strandberg, vilka här vunnit en ny vacker seger och på bästa sätt löst den svåra uppgift, som förelagts dem."

I lokalen fanns det ursprungligen 507 åskådarplatser, varav 146 på läktaren. Bänkarna av trä med nedfällbar sittyta. Maskinrummet med biografutrustning var likaså av senaste teknisk finess och moderna snitt. I maskinrummet fanns även en så kallade skioptikonapparat som kunde skötas från scenen under till exempel en föreläsning. Att Husumgården var ett magnifikt storverk när det stod färdigt 1930 råder inget som helst tvivel om.

© av Anki Berg

Den förste biografföreståndaren i Husumgården var Emanuel "Manne" Lundqvist. Ingrid Andersson på Ön (f. 1920) kommer mycket väl ihåg Manne och hans biografer. Ingrids familj bodde granngårds med Manne på Brädgårn, nära herrgården, och det hände ofta att Ingrid fick gå ärenden till honom.

Familjen Andersson hade telefon, men det hade inte Manne, så när filmfolk och -bolag ringde var det till Anderssons det kom meddelanden och Ingrid fick ofta gå med bud. "Ibland hände det att jag fick en biobiljett som tack för besväret", berättar Ingrid. Ingrid minns Manne Lundqvist som lite förnäm och en auktoritet. Han spelade i en stråkorkester också och var allmänt engagerad i det som hände i bygden. Hans huvudsakliga inkomst kom från arbetet i fabriken. Han hade flera syskon, som alla mer eller mindre kom att hjälpa till i biografen med allehanda uppgifter.

Bakgrunden till att han intresserade sig för biografverksamheten kan Thore Edstrand (f. 1920) berätta: "Manne blev tillfälligt flyttad från Husums sågen till Uppland. Rimbo tror jag att det var, och där kom han i kontakt med bion för första gången. När han kom hem ville han börja. Han frågade svågern Gustav Nygren om han ville vara med men han fick inte för frun. Manne sökte tillstånd själv och startade i alla fall."

Dåvarande platschefen vid fabriken, Olle "Beck-Olle" Olsson, kom också att intressera sig för biografverksamheten, berättar Thore Edstrand. Beck-Olle försökte med vissa medel att få bort Manne ur bilden för att själv bli biografföreståndare men han lyckades aldrig med det.

Manne Lundqvist var också ägare till biografen i Björna och till en av biograflokalerna i Örnsköldsvik, mitt emot kyrkan. Han blev agent för filmbolaget Europafilm och lyckades med konststycket att som andra biograf i Sverige få en filmorder på succén "Borta med Vinden". Här såg andra biografägare möjligheter till att tjäna stora pengar om de tidigt skulle få en chans att visa den populära filmen. Några "stockholmsdirektörer", som Thore Edstrand kallar dem, kom på visit till Husum och fick köpa rättigheterna av Manne, som kunde göra sig en förtjänst på att låta en Stockholmsbiograf få filmen före.

Medhjälparna
För att driva biografen krävdes, då som nu, flera inblandade personer, biljettförsäljare, maskinister, spolpojkar, biljettrivare och godisförsäljare. Alla hade en viktig funktion och blev efter en tid identifierade med biografen. En av de som starkt kommit att förknippas med maskinistjobbet var Kalle Hammarström. Han var elektriker på fabriken och enligt Thore Edstrand så var det Beck-Olle som såg till att det var just elektrikerna som i första hand fick maskinistjobben. Det var "status" att vara elektriker och det belönades med maskinistjobb på biografen.

Hammarström blev den förste maskinisten på Husumgården. Torsten och Kerstin Sandström var flitiga biobesökare under 50- och 60-talen, och de minns också Kalle Hammarström: "Kalle Hammarström körde film på biografen hur länge som helst och han kom alltid ett par timmar innan föreställningen skulle börja". De berättar vidare: "Ibland kunde det bli avbrott i filmerna, att de gick av. Det kunde bero på att de var defekta redan när de kom".

Maskinisterna var dock oftast inte ensamma i det lilla, varma maskinrummet. De hade så kallade "spolpojkar" till sin hjälp. Det var yngre grabbar som med flinka fingrar fick ta filmrullarna upp till övervåningen på Husumgården och spola över dem på filmrullar som hörde till projektorerna. Maskinistrummet var så litet att spolbordet inte fick plats i samma rum utan fick inrymmas på övervåningen.